Jag är skitstressad. Uppsatsen måste bli klar, och det fort. Norrbottensfallet tar sån tid att arbeta sig igenom. Så många personer, så många infallsvinklar att ta hänsyn till. Och texten måste omarbetas när allt väl är på plats, eftersom jag började lite bakvänt. Bara jag blir färdig med Norrbotten kommer det att kännas som en befrielse. Fall II är betydligt enklare och tydligare.
När jag blir stressad får jag svårt att fokusera och koncentrera mig. Det tär på dygnsrytmen och jag måste försöka skjuta allt annat åt sidan. Jag behöver inte onödigt mycket att tänka på. Men vem gör det? Vissa verkar stänga av (och ute) helt per automatik när dom blir stressade. Jag kan inte riktigt göra det. Vissa saker förfaller förstås, men jag hittar hundra nya saker att engagera mig i också. Och jag kan inte sluta bry mig. Simultanförmågan fungerar bara till en viss gräns. Eller som jag sa för ett tag sen "jag kan inte gå och prata tuggummi..."
Vad vill jag ha sagt?
Jag vet inte riktigt. Eller kanske. Men inte hur. Skitsamma. Jag är sanslöst stressad.
2 kommentarer:
konsten med stresshantering är att lära sig attn säga nej och inte ta på sig mer... det har jag fått jobba med hela det senaste året.. oj,oj vad det kan vara svårt men man måste tänka sig för. som sagt det är en konst.. lycka till med uppsatsen och kom ihåg att säga nej...
Oh, första kommentaren! :)
Tack för tipsen Malin. Jag har bara en liten förmåga att samla saker på hög. Att vara tidsoptimist och inte kunna fokusera. Jag tror jag ska hinna massa annat också, absolut. Borde känna mig själv mer än så. Just nu är det dock väldigt intensivt för att verkligen få klart den här uppsatsen som legat och plågat mig i flera år. Även när jag pluggat andra saker så har den funnits där. Men nu är det nära, så nära... :)
Skicka en kommentar