Vad svårt det här blev. Jag vet inte om jag förvånar någon genom att gilla den musik jag gillar. Jag tror jag skulle behöva förvåna mig själv genom att börja gilla något jag ogillar för att någon annan skulle kunna bli förvånad. Men om jag nu måste, ja vad kan det finnas...
Det kanske är nu jag ska berätta om när jag ofrivilligt citerade Per Gessle vid ett högst olämpligt tillfälle och allt urartade i hysteriskt garv? Det var ju inte meningen, det är ju inte mitt fel att han har snott några bra ord till en dålig låt. Men det har jag ju redan berättat för alltför många.
Att jag sedan smyggillar låten lite gör ju saken ännu värre. Det var år sedan jag hörde den och det är inget jag slår på hemma och lyssnar på. Det är egentligen inte texten heller som gör att jag tycker den är lite småtrevlig, det är själva melodin i refrängen som jag fattat tycke för.
Det finns en till i lite samma kategori, en som jag aldrig lyssnar på men faktiskt gillar. Även här är det refrängen jag gillar, där någonstans bland de horribla nittiotalsbeaten.
Nu blir det bara värre och värre för nu kom jag på en låt som jag chockade mig själv med att gilla att sjunga med i en av somrarna jag körde postbil. Samtidigt skrattade jag åt hur jävla dålig den är men att den ändå har något sympatiskt i sig på så vis att en relativt avdankad popstjärna sjunger den. Den är nog mer rolig än bra faktiskt.
Men egentligen är det ett ganska dåligt svar på dagens tema. Det vore ju roligare med något jag verkligen lyssnar på men jag vet inte vad någon skulle kunna förvånas över?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar