Lena Nyman

Jag har alltid gillat Lena Nyman. Jag förknippar henne främst med HasseåTage-filmerna Släpp fångarne loss det är vår, Äppelkriget och Picassos äventyr. Och så Gösta Ekmans Morrhår och ärtor och Tage Danielssons Ronja. Ronja hamnar dock i andra hand efter de där andra.

Sedan har vi ju de där numren från HasseåTage-revyn Glaset i örat också. "Vad har du i fickan Jan?" och "Lantlollan" där hon pratar om faran med att ge sig ut i spenaten.

Lena Nyman var hon som var liten och kort, rolig, rapp i käften och hade så speciell röst. Och så hade hon ett speciellt kroppsspråk.

På senare år har jag läst texter om henne och intervjuer med henne som fått mig att gilla henne ännu mer. Som fått mig att beundra henne mer. Hon verkar ha varit så jävla skärpt och dessutom haft en skön sarkastisk humor. Sånt imponerar alltid på mig. Sedan levde hon livet på sitt sätt, på ett sätt som dels verkade skönt men dels förbannat ensamt. Men hon hymlade inte om något, hon var som hon var.

Dessutom var hon nog en långt mycket bättre skådis än jag någonsin insett. Inte för att jag sett allt men jag tänker på hur hennes kollegor pratar om henne. Sådana som Gösta Ekman och Jonas Gardell. I pressen sista dagarna har Marie Göranzon sagt mycket fina saker också bland annat.

Sedan var det ju det här med Nyfiken-filmerna. Jag har sett delar av dem och tänkt att jag ska köpa dem och se dem ordentligt. De var ju trots allt väldigt banbrytande, och jävligt omtalade. Nu har det ju kommit upp igen sista dagarna, hur sågad hon blev efter de filmerna. Inte som skådis, inte som person utan framförallt för att hon inte ansågs ha kropp nog att klä av sig naken framför kameran. Detta verkar ha tagit henne hårt och verkar ha varit något hon återkom till hela livet. Hon skrev dock ett så jävla bra svar på det där 1967. Det gör henne ännu mer fantastisk!

Det känns jävligt tråkigt att hon är borta, men samtidigt också skönt eftersom det var så grymt att hon fick lida i flera år. Å andra sidan verkar hon nu på slutet kommit att acceptera sin situation. Jag tänker att det är bra kanske men samtidigt, varför ska man plågas extra länge bara för att acceptera sin situation? Sista åren kunde hon inte arbeta, och det var allt hon ville göra.

Om jag trodde på någon himmel så skulle jag tro att hon satt där och drack skumpa. När hon fick cornelisstipendiet för ett och ett halvt år sedan, för sina inte lika kända sånginsatser, frågade en journalist vad hon skulle göra med pengarna. Hon svarade att hon skulle unna sig lite dyrare champagne. "Dompan är ju aldrig fel!"

Lena ger svar på tal.

Lena berättar om sin sjukdom.