Jag sneglar på de röda skorna i hallen. Mina skor. Jag minns när dom dansade på Kägelbanan en kväll i september 2002. Jag minns att jag nästan blev trampad på fötterna, av en liten kvinna med stor röst. Jag minns konserten innan och den förväntansfulla stämningen. Luften i den lilla lokalen gick nästan att skära med kniv. Fyra helt nya låtar fick vi höra har jag för mig. Jag minns att jag tyckte dom var så bra, att dom kändes i magen. Det talade jag sedan om för en smålullig upphovsman. Det var efter det det dansades. Till Nationalteatern och till Ani. Jag minns det varma höstmörkret efteråt. Minns exakt vad jag hade på mig. Tiden där ikring. Året som hade varit. Jag togs tillbaks dit av musik jag inte lyssnat på på länge. Mitt gamla korridorsrum och ett 22-årigt jag. Så himla längesen.
Sa jag att jag fick en sentimentalitetsattack nyss? Något tog mig tillbaka till våren och en ljummen lätt känsla. Till vind i håret och pirr i magen. Till gnag i magen och grubbel i huvudet. Till öl, skratt och musik. Till att prata så mycket att det snurrar i huvudet. Saknad. Något tog mig vidare till dom där röda skorna, via en solig höst för två år sedan. En höst med ny utbildning och nya saker. Vidgade vyer, början och slut.
Livet är lite märkligt ibland, som nån sa en annan kväll nån annanstans. En kväll jag aldrig någonsin kommer att glömma.
Jaja, jag förvarnade redan i rubriken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar