Midnight talker

Jag är inte bara nattuggla, jag är en pratkvarn också. Jag pratar så sanslöst mycket. Bland mycket annat har jag fått höra att jag är överkommunikativ och då blev jag skitsur. Inte så att jag inte känner folk som snackar mycket, jag känner till och med en och annan som nästan pratar mer. Men betydligt oftare än så händer det att folk kommenterar att jag pratar mycket, blir trötta eller helt enkelt säger åt mig att lägga av. Att ha lite ågren dagen efter över saker som sagts händer väl folk i allmänhet, men jag känner så ibland även när jag varit nykter. Inte så att jag inte kan hålla käften om saker det inte bör snackas om men jag snackar somsagt mycket och allt är inte nödvändigt att säga. Som onykter kan jag också blir jävligt frispråkig, öppenhjärtig och bre på med sarkasmen och raljerandet. Ibland behöver det dock inte handla om vad som sagts utan bara om att det sagts så jävla mycket, att käften går. Jag är ett kontrollfreak också som inte gillar att blotta strupen, vilket jag ändå gör emellanåt och det ger mig också ångest.

Jag pratar mycket och det är en stor del av mig så varför ska jag ändra på mig? Jag är så jävla less på att det är fel att både vara dödstrött på morgonen och att vara pratig. Det är jobbigt med folk som inte säger något, och det är jobbigt med folk som pratar tyst för då hör jag verkligen inte vad dom säger. Det är jobbigt med folk som skriker också även om jag kan vara rätt högljudd själv. Ibland är det bara så jävla skönt med folk som pratar mycket och som dessutom pratar på samma sätt som en själv. Det är så skönt med någon som pratar fort, som pratar mycket och som kanske upprepar sig och inte alltid hittar den röda tråden eller kommer till poängen. Med någon som kan flyta ut i värsta bisaken och sen kanske inte hittar tillbaka. Det kan vara skitirriterande också men om samtalet är intressant så gör det liksom inget, inte när man är på samma nivå. Med nån som får mig att garva och som lika nördigt diskuterar musik och sånt. Som samtidigt lyssnar på mig. Jag gillar inte folk som inte lyssnar och jag gillar inte när folk inte hör av sig.

Även dom jag känner som snackar allra mest kan be mig lägga av eller bli märkbart störda av mitt snack. Det finns tidpunkter och situationer då jag är tyst också, tro't eller ej, men jag är en snackig person för helvete! Det är jag och jag är less på att emellanåt behöva må dåligt över det. Och jag är just precis nu mest sur över att jag varit för öppenhjärtig och släppt lite kontroll i onödan. Jag tror jag försökte placera lite egenskaper hos någon, egenskaper som inte riktigt fanns där. På ett sätt men samtidigt inte. Det påminde mig om något jag saknar. Det var lite likt men ändå inte så nu är jag småsur. På mig själv, på livet och tillvaron i allmänhet. Fuck you livjävel.

Nu ska jag dricka ett glas vatten, kolla ett youtubeklipp, slå på tvn, borsta gaddarna och dra täcket över huvudet. Imorgon har jag föreläsning på stadsplanering och jag kunde inte bry mig mindre om bokjäveln som är sjukt tråkig (enligt alla som läst den, jag har bestämt mig för att det är tillräcklig ansträngning att ha lyckats låna den på bibblan).