Livet

I slutänden har man bara sig själv, och jag hatar det. Jag är less på mig själv. Och jag är less på att vara så jävla förstående åt höger och vänster. Less på så mycket. Less på saker jag i princip inte kan göra något åt. Jag orkar inte. Och jag förstår mig inte på människor ibland. Emellanåt försöker jag så himla mycket men det tar sån energi att fundera och vara sådär förstående att jag undrar om jag inte ska sluta med det. Han har så mycket nu, hon jobbar hela tiden, hon har en dålig dag, hon bryr sig ju egentligen, han tänker bara inte på det, jag är tjatig... Fan heller! Jag orkar inte vara förstående och jag tänker sluta ursäkta både andra och mig själv. Hädanefter tänker jag antingen hålla käften eller konfrontera. Och jag tänker vara sur, ledsen och besviken när jag känner för det. Här bestämmer jag.