Sent igår kväll började jag kolla på filmen Vi barn från Bahnhof Zoo. För den som inte vet är det lite av en klassiker. Det är en tysk film från 1981 känd bland annat för att David Bowie gjort musiken och även medverkar som sig själv i en konsertscen. Filmen bygger på en (själv)biografi om tonårstjejen Christiane F. som lever ett hårt liv bland droger och prostitution i det sena 70-talets Berlin. Det är precis lika hårt och kallt som det låter.
Jag har länge tänkt se filmen men det var inte förrän härom veckan jag tog och köpte den. Filmen pendlar mellan b-film och fantastisk, och den är samtida och känns faktiskt som en rätt realistisk skildring av det destruktiva livet kring Bahnhof Zoo, den tidens största t-banestation i Västberlin. En lite nedklippt historia som ändå är dryga två timmars elände. Den skildrar missbruk men också en tid, en plats och något av en ungdomskultur. Filmen blev kult och verklighetens Christiane F. blev kändis och till och med något av en förebild. (Det får mig att tänka på Berny Pålsson här i Sverige på senare år.)
Det är ingen Trainspotting även om det finns gemensamma nämnare, Vi barn från Bahnhof Zoo är ändå vacker emellanåt i sin totala misär. Eller så är det kanske bara Christiane själv som är ett vackert och oskuldsfullt barn mitt i allt elände.
Filmen berörde mig i alla fall och jag började söka lite på nätet efter hur det stod till med verklighetens Christiane F. idag. Det verkar ha varit både upp och ner under åren och läsningen var inte så munter.
Precis innan jag skulle stänga datorn och gå och lägga mig såg jag ett par rader om att Whitney Houston var död. Det hela var inte bekräftat en men efter några minuters letande kunde jag se att det nog dessvärre var sant. Ytterligare en stund senare stod det även i svenska medier. Inte oväntat alls att hon skulle dö alltför tidigt men så himla tragiskt. Jag gick och la mig med en känsla av två helt olika historier som ändå är rätt lika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar