Regnet öste ner. Jag skippade de tidigaste spelningarna för att orka hålla ut tills slutet. Tiger Lou, Moneybrother och Hello Saferide gjorde bra men ordinära spelningar. Tiger hade jag inte sett förut men M, som vet vad hon pratar om, sa att det inte var hans bästa spelning direkt. Detsamma gäller väl för de andra två, även om HS kanske var snäppet vassare. Duffy var ganska dålig och tråkig utan tillstymmelse till utstrålning och därmed en besvikelse. Fever Ray var cool och showen en fantastisk suggestiv helhet. (För ett smakprov, titta här vid 6,18 min) Och sen Nick Cave då...
Nick Cave var förjävla bra helt enkelt. Fantastisk. Liksom Fever Ray gjorde han sig fint i regnet som jag nästan glömde för någon timme. Det var en ganska rockig Cave som rakt på sak gav oss det vi ville ha. Inga krusiduller i regnet. En och annan finstämd ballad fick han med också. En av mina stora favoriter, The Weeping Song, fick jag höra. The Ship Song, tillägnad PJ Harvey, spelades också. "Polly Jean Harvey... She was strange. Oh the stories I could tell... But cute! This is for Polly Jean Harvey." Typ. Även Henry Lee tillägnades henne. Andra låtar som kördes var till exempel Stagger Lee, Dig Lazarus Dig, Tupelo, Red Right Hand och Papa Wont Leave You Henry. Jag hade gärna hört Into My Arms, som är en av de vackraste låtar jag vet, och Fifteen Feet Of Pure White Snow, som jag måste dansa till när jag hör den, men man kan inte få allt här i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar