Dancing the whole way home

Miss Li har släppt en ny skiva. Nu igen. Det var ett drygt år sen sist och då släppte hon tre skivor på sisådär ett år, plus en samlingsskiva också. Jag har alltid gillat henne men kände till slut att hon nog kunde lugna ner sig lite så det inte blev så mycket samma samma. Särskilt lång tid gick det inte men jag känner att den nya plattan Dancing the whole way home faktiskt har något nytt samtidigt som det definitivt låter Miss Li. Jag gillar den jättemycket.

Mitt musiklyssnande går mycket genom Spotify nuförtiden men den här skivan ska jag nog ta och köpa. Det bestämde jag efter ett par låtar och nu är jag inne på andra genomlyssningen. "Is this the end of you and me?" frågar sig Miss Li just nu i en låt som börjar med massa gitarr. Nice. En låt var så fin att jag fick en klump i halsen, "A daughter or a son" som handlar om ett missfall. Ungefär såhär:

It was after the show
at the hotel bathroom
cold and lonely floor.
And I didn't know,
didn't understand until
I held you in my hand.
And now are you all alone?
Are you lost and cold?
I wish that I could keep you warm.
And I, I would sing a song.
And I would have known
if you were a daughter or a son.

Den får mig att tänka på en annan låt, av någon helt annan, som inte handlar just om ett missfall men det är samma typ av känslor. Miss Li sjunger att hon inte kunnat ana att det skulle vara så svårt och "I wasn't ready for you. But I still love you so." Skivan är så mycket mer än bara den låten men jag undrar i alla fall om inte det här albumet överlag känns mer naket. Kanske både till innehåll och utförande så att säga.