I tio år har The Arks musik gjort mig glad, gett mig energi. I tio år har Ola Salo gjort mig knäsvag och fått mitt hjärta att slå lite fortare. Den rösten, de kloka tankarna, de ögonen, den utstrålningen och den kroppen. Får mig på fall.
Det finns ju en ådra i mig som går igång på det storslagna och det dramatiska. Och sedan inlevelsen, hur Ola ger sig hän. Jag har ju en liten svaghet för musikaler, om än inte vilket privatteaterskräp somhelst. Jag har gillat Queen sedan tolvårsåldern. Och jag lyssnar inte bara på "singer/songwriters".
Publikallsång och Salo i svarta knäbrallor och änglavingar och jag är helsåld.
Det började för drygt tio år sedan och slog till med kraft just sommaren för tio år sedan. En sommar som bjöd på minst två viktiga musikupptäckter. Hela året var ett stort musikår, och på flera sätt ett viktigt år i mitt liv. The Arks första skiva var vacker och bra och betydde enormt mycket för mig. Jag skrattade och jag grät. Från förvirring till klarhet till förvirring igen. Musik som kändes i alla sina delar.
Något som inte handlat om mig kom att göra det i allra högsta grad.
Kvällens spelning i Stadsparken var fantastisk men slog inte den klubbspelning jag såg i mars på långa långa vägar. Nu hoppas jag på att få se dem en sista gång. Tillbaka till brottsplatsen, tillbaka till Stora torget i hemstaden där jag först såg dem live. Hoppas och tror. Blir det inte så ska jag inte bli besviken utan bevara årets två spelningar långt inne i mitt hjärta. Alltid.
Ni förstår kanske inte. Men det gör inget.
3 kommentarer:
Jag har sprungit in i Ola Salo tre gånger den här veckan. :)
Haha inte illa pinkat! Läste att du varit på bio "med" honom men sen två gånger till också! Speciellt bra jobbat med tanke på att han haft minst två spelningar på annan ort under veckan. ;)
ja verkligen! först på bio, sen på vegomässa, sen på vegetarisk restaurang. känner mig som en ofrivillig stalker. :)
Skicka en kommentar