Vissa dagar är en kamp, mot allt möjligt. Eller för allt möjligt. Mot rädslor och smärta, för ork och...glädje. Mot saknad, saknad av värme, kramar och allt det där andra. Av en hel människa. Tiden rullar på och jag sover för lite och jobbar mycket. Mestadels är det någon form av okej. Emellanåt är jag på bra humör. Konserten fick mig riktigt glad. Andra stunder handlar det om att andas. Regnet hjälper inte till särskilt mycket. Inte sömnbristen och de långa dagarna heller. Jag vill och behöver träna, för både orken och för att jag har en kropp jag inte trivs i trots att jag försöker. Jag hinner inte träna, orkar inte träna.
Tiden knuffar mig framåt, det går så fort att det virvlar. På andra sätt drar jag mig sakta framåt. Samtidigt är jag så himla rädd att jag ska ramla bakåt ner i ett mörkt hål. Det känns inte som att jag är på väg dit, jag borde inte vara på väg dit men man kan aldrig veta med sånadär hål och det gör mig rädd ibland. För tre år sedan hade jag nästan nått någon form av botten på det där hålet och jag är inte särskilt intresserad av ett återbesök. Jag tror inte det är någon risk, så dåligt mår jag inte, men...man vet ju aldrig. Det finns så mycket att vara rädd för och så mycket att sakna just nu. Att fokusera på det jag har räcker inte alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar