Energi

Igår när jag cyklade till den skola där jag tillbringat många timmar denna höst så konstaterade jag att jag inte har någon energi kvar. Snacka om sparlåga. Det känns som att jag använt hela höstens energi nu. Jag skulle behöva minst lika mycket till för att sätta riktig fart med examensarbetet nu. Idag har det inte gått att uppbringa något sådant. Idag var kanske en dålig dag att försöka. Jag känner mig som ett russin och jag gillar inte ens russin. Den här hösten har varit grymt energikrävande, på alla plan. Och den här varma mörka november tar fan knäcken på mig snart! Fast idag fick jag en glittrig liten adventskalender med posten. Det var fint. :)

Jaahaa...

...vad ska jag skriva nu då?

Ingen som väl är online på MSN har tid att prata med mig. Dom ska bara laga mat! Jag som är så rolig att prata med! Inte? Nähä. Jag borde också laga mat. Eller typ värma och hacka och slafsa ihop. Ska äta vegetariska tacos i mjuka bröd typ. Leftovers you know. Eller "husets resurser" som det kunde stå på matsedeln när man gick i skolan. Fast då var det inte tacos. Men väl rester som de tjusigt hade försök förklä.

Jag köpte långa randiga vantar utan fingrar för ett tag sedan. Eller tumme finnes, en halv på varje, och sen får de övriga fingrarna umgås i samma öppning. Jag utnämnde dem till mina uppsatsskrivarvantar. Bra att jag har vantar men ingen uppsats än så länge. Vantarna är gosiga och sköna. Jag frös igårkväll. Lite överallt. Så jag somnade i mina vantar. Vaknade i dom imorse också fascinerande nog. Hjärtigt favvonattlinne och randiga uppsatsskrivarvantar. Übertjusigt!

Imorrn ska jag hämta ut biljetter till TAWs turnépremiär i mars. Tjoho! Tredje raden på Rival here we come.

Nä, den där maten...den kanske vill bli uppäten. Kallt om armarna är det också. Eller handlederna. Ska nog ta på mig mina uppsatsskrivarvantar.

Varsamhet

Det här ska inte bli ett långt inlägg om allt man kan och bör vara varsam med, näe det här handlar om att när man inte är på topp så får man kanske vara försiktig med vad man säger och skriver ibland. Förut idag skrev jag till Pluppan att det var så mörkt och dystert. Jag menade hennes sida där i ett hörn av Internet. Hon trodde jag pratade om mitt liv och undrade vad som hade hänt. Oops. Nu är det ju inte party party kanske, men det såg lite värre ut än det var det där.

Överlever

Jag överlever. Det är ingen tvekan om det. I grunden är jag en rätt stabil människa och den där grunden finns där fortfarande även om det är svårt och jobbigt till ganska stor del där jag befinner mig nu.

Ibland förut när man kännt sig grinig och när saker är jobbiga och inte fungerar så har jag liksom kunnat känna mig fånig för att jag känner så. Att jag inte riktigt är berättigad att känna så för egentligen så är det liksom bra, och att det bara är en tillfällig dykning liksom. På det stora hela är det väl en tillfällig dykning nu också även om jag faktiskt inte kan vifta bort det. Jag måste ärligt erkänna att det inte alltid är så jävla bra faktiskt nuförtiden.

På sistone har jag tänkt lite väl mycket på att jag kanske borde gjort en del saker annorlunda. Samtidigt försöker jag verkligen akta mig för det. Jag vet att saker kunde ha gjorts annorlunda, men det gäller absolut inte bara mig. Och det handlar inte bara om det. Men det är så typiskt och det fanns och finns så mycket smärta i det och det gör mig så ledsen att vi kunde göra varandra så illa ibland. Samtidigt så ser jag ju att det viktiga är att se framåt och vårda det som är viktigt.

Och ja, skrivuppgiften blev klar. Den blev inte jättebra men den duger. Jag bredde ut mig och tog plats såklart men höll ändå en rätt låg profil. Jag var så trött och höstgrå att jag inte orkade annat. Vissa tyckte nog att fokuset i det jag skrivit var lite konstigt, eller de förstod inte mitt urval och poängen med exemplifierandet. De verkade inte inse allvaret. Jag orkade inte riktigt bry mig.

Nu ska jag ta en lite powernap kanske. Sedan ska jag gå med Em. på en föreläsning om löneförhandling. Inget jag är jättesugen på men jag flyr gärna hemmet ett tag till idag faktiskt. Och nåt matnyttigt lägger man kanske på minnet.

Men åh

Jag är olyckligt kär. Ibland känns det som mitt liv står stilla och inte leder någon vart.

Det gör ont. Det är frustrerande.

Jag började tänka att jag ville prova vara din på riktigt. Mitt i allt konstigt ville jag strunta i det dåliga och fortsätta fast börja om från scratch. Dina tankar gick åt det motsatta hållet, och hade gjort det ett tag. Man kan inte göra saker ogjorda så man ska akta sig för att ångra massa saker. Man kan ändra sig men inte göra saker ogjorda, det är två olika saker. Men man kan bara ändra på sig själv och det finns inget jag kan göra. Jag är ensam om mina känslor och det finns inget jag kan göra åt det. Ingenting. Jag önskar så att det såg ut på ett annat sätt. Det hade kunnat bli fint trots allt. Vad jag önskar ibland att du ville. Vi kan få nåt annat fint, på ett annat sätt nu. Och jag försöker och helvete vad jag har försökt i flera månader. Hopp och förtvivlan om vartannat.

En och annan tycker nog att jag ska skärpa mig. Sluta tjata och ta mig samman. Det funkar inte så. Det hjälper inte förstår ni. Det är inte det jag behöver.

Mitt liv och dess stillastående kan dessvärre bara jag göra något åt. Det är det som är det jävliga. Jag vet inte vad som ska göras och inte hur. Jag vill se nåt nytt men samtidigt inte. Jag gillar det jag pluggat och det jag utbildat mig till. Jag börjar bli less på vissa aspekter av att vara student men jag längtar inte efter att jobba. Eller kanske lite, men inte när jag tänker på att man ska göra det i stort sett året runt tills man dör. Arbeta alltså, även om man hittar på olika saker. Då blir jag inte ett jävla dugg sugen.

Om ett år kan jag befinna mig i en situation där jag varken har ett jobb eller en bostad i den här stan och inte heller vet var jag vill eller kan bo. Stockholm ett tag, visst...men där kan jag inte få någonstans att bo om jag inte kan få det här och jag känner inte för att börja min karriär i Stockholms förorter faktiskt, på nåt jobb som ingen annan vill ha eller nåt jävla springvik. Vart ska jag ta vägen? Även om jag blir kvar i Uppsala till en början om jag har tur, så vill jag inte bo här hela livet. Vart ska jag ta vägen då? Förslag någon? Inte för långt söderut, inte för långt norrut, inte jättelångt från hav eller annat vatten, inte bortom flyg och tåg, inte bortom all ära och redighet som man säger, med ett ganska trevligt jobb och en ganska trevlig lägenhet. Just det, det får gärna finnas ett godtagbart konsertutbud också. Något måste jag ju sysselsätta mig med när jag får en lön men inte känner en jävel (fast CSN kommer ju ändå att äta upp den stackars lilla lönen). Nå? Vart ska Sandra ta vägen?

Jag kan inte få det jag vill ha och resten vet jag inte alls vad jag ska göra av.

Inom den närmsta framtiden innebär det att jag inte har gjort klart skrivuppgiften jag måste redovisa om sju timmar. Goodbye nattsömn.

Nörd

You Are 8% Nerdy

You are definitely not nerdy - in fact, you probably don't know any nerds.You probably care a little too much about your image. No one will know if you secretly watch Star Trek reruns!

How Nerdy Are You?

Ha, så tvärtemot vad ni trodde så är jag ingen nörd! Hehe.

You Are 40% Weird

Normal enough to know that you're weird...But too damn weird to do anything about it!

How Weird Are You?

Och här har vi Sandra!

You Are A Romantic Realist

You tend to be grounded when it comes to romance.Sure, you can fall hard... but only for someone you've gotten to know.And once you're in love, you can be a total romantic goofball...But you'd never admit it to your friends!

Are You Romantic or Realistic?

Idétorka

Idétorka, seg i huvudet, trött, oinspirerad, dåligt minne, tjurig dator, mycket att göra, lite less, saknad. Det där var några orsaker till varför det inte kom något roligare att läsa när jag väl kom mig för att skriva något nytt.

Helgen var bra i alla fall och det var definitivt ett bättre avslut på veckan än start.

Mera musik!

Moneybrother och Laleh släpper sina nya skivor på samma dag verkar det som! Hade faktiskt slutat hoppas på att Laleh skulle släppa sin det här året. Konsertbiljetter är bokade till Moneybrother. Det nya året verkar börja bra sedan. Tingsek och TAW är planerade och nu verkar ju Laleh dyka upp där i krokarna också. Kanon! Kanon för allt annat än plånboken vill säga...

Nu ska jag se om jag kan få över min blogg till blogger beta... Håll tummarna!

Senare: Om ni höll tummarna var det snällt, men antingen är min blogg för stor för att få beta just nu eller så har dom bara inte hunnit ge mig länken än. Processen går visst stegvis så det är väl bara att vänta...

Gå

Det känns ibland som att jag är tillbaks på Gå, eller på noll, eller kanske som att jag står still på samma ställe med geggig lera under fötterna. Ibland är det gå direkt till fängelse utan att passera Gå. Jag kan nog säga att det här har varit den kämpigaste hösten i mitt liv. Jag borde anat ugglor i mossen. Först dog katten, sen dog kärleken och sen dog farfar. För ett år sedan såg det åtminstone ljust ut. Enkelt var det inte men det såg ljust ut. Eller, på ett sätt var det enkelt.

Någon tog mig i handen och sprang iväg med mig. Eller vi sprang iväg med varandra. Hals över huvud litegrann. Jag var inte redo att släppa taget helt, jag behövde tid. You said you needed time, you had time. Jag behövde känna efter. Sen blev saker så svåra att vi antingen kände efter jättemycket eller inget alls, sjävlklart i total osynk ibland. Jag ville inte riktigt lyssna på det örat. Jag började se framåt. Jag började få nya krafter. You said you needed time, you had time.

Det är så sorgligt hur det blev och lika seg som delar av mig var in i det, lika seg är jag påväg ut. Kanske. Men det finns ett högre mål ändå. Något som är så pass viktigt att ta hand om att det bara inte får sjabblas bort. Jag är lite rädd bara, att jag ska bli sårad...att jag vaknar upp och livet garvar mig i ansiktet med ett "trodde du verkligen det?!". Och saknaden blir så stor. Vissa ögonblick känns det som "om du ville ha mig vore jag din" men jag vet att det inte är så enkelt, inte på något sätt. Jag vet att det inte är det som är det viktiga nu. Ibland känns det lite som att bli frånåkt också. Jag står bara kvar, inget händer, allt ser likadant ut. November är en jävla skitmånad och jag otrivs. Vantrivs vore kanske att ta i, men otrivs kanske jag skulle kunna säga. Skitliv. Tillbaka på Gå.

För ett tag sedan kände jag mig som ett smält glasspaket som stod framme och såsade och torkade till sådär lagom aptitligt. Och det går liksom inte att göra nåt åt det när man väl tagit ut det ur frysen och börjat karva med skeden.

Mitt i alltihop kan jag ju inte låta bli att garva åt mig själv. Va fan ska jag göra liksom? Kul är jag inte men den dagen jag tappar min humor helt kan väl nån se till att det finns en tvångströja tillgänglig. I och för sig har jag blivit beskylld för att vara humorlös förr så jag kanske får ta tillbaka det där.

Nu har jag tappat tråden igen! Haha.

Jag blev glad för ett samtal tidigare. Ingen anledning till oro. Jag älskar denna någon som tog mig i handen förra året. Missförstå mig rätt.

Tror det är dags för mig att sova nu. Det blir så mycket smörja annars.

Annexet

Konserten var jättebra. Ljudet var kanon. Det var maffigt med ljuset och allt på scenen. Vi satt lite långt bak och det var lite för mycket störande element i periferin (läs: mest människor). Varför kommer man sent om man betalat 300 pix? TAW inledde kanon och körde bl.a. nya låten Hälsingland och Vi är värda så mycket mer precis som här i stan. Och sen, det nästan roligaste av allt, Lasse Winnerbäck kom upp och körde två låtar med henne! Little Lies (Fleetwood Mac-cover för er som inte visste) körde de först och fick den sedan att snyggt övergå i Elegi. Efter första extranumret satt jag och Hanna och väntade på My Secret. Väldigt många reste sig upp och började gå, fast lamporna inte var tända. Man väntar väl och ser? Har de aldrig varit på en konsert med mer än ett extranummer? Eller inget alls? "Vänta ni bara!" tänkte vi. Men tji fick vi! Lamporna tändes och folk stormade otåligt ut. Jag fick helt ont i magen...tänk om de stod i kulisserna och var laddade men tänkte "nä, skit i det då!" när de såg hälften lyfta på arslet och gå? Gud vad hemskt. Stockholmspubliken (åtminstone hälften av den) förtjänade inte nåt extranummer! Jag frågade Hanna om det hade varit sådär på Rival också, men hon bara skakade på huvudet.

Jag missade precis ett tåg men skulle ju hinna med sista i alla fall. Köpte en äcklig hamburgare på Burger King (förstår mig inte på er som påstår att de är bättre än McDonalds) och fick sällskap ett tag. Sen lallade jag runt lite och köpte biljett, gick på toaletten, köpte en Sonic att läsa på tåget... Jag läste aldrig Sonic på tåget. Istället sms:ade jag upp de sista pengarna i telefonen och kände mig som världens ensammaste människa. Ett litet svar fick jag, tack för det! Jag tänkte att ingen jag känner är vaken klockan elva en söndagkväll och så kände jag mig ännu ensammare. Pluggade i iPoden i öronen och den stod på "blanda spår" och körde igång Lasses Över gränsen. Då brände det till innanför ögonlocken och jag trodde jag skulle börja gråta. Vad fan är det med mig? Pendeln en söndagkväll är deprimerande.

Nu är jag hemma, ska kolla av lite grejer inför morgondagens lektion och sen ska jag ta mig fan sova!

November

Jag är less på november nu. I fredags blev jag dyngblöt om fötterna i mina nya skor (jo jag hade visst impregnerat dom). Det är grått och det är äckligt. Å andra sidan stör det mig inte att det är rätt varmt. Och jag behöver all tid jag kan få så jag vill inte att det ska vara december riktigt än. Faktum kvarstår dock; jag är jävligt less på november.

Igår var jag i Stockholm med K. på Socialistiskt forum på ABF. Det var intressant och trevligt. Paneldebatten om feminism i opposition var väldigt bra. Snart sticker jag iväg till huvudstaden igen. Ikväll är det konsert på Annexet tillsammans med H. Anna Ternheim - favorit i repris.

Jag vaknade upp lite småsur imorse. Jag hade drömt att jag blev dissad på en liten fest jag var bjuden till men där jag definitivt inte var önskad. Persona non grata, big time. Räcker det inte med att en del känslor dyker upp och blir jobbiga i vaket tillstånd, måste man konfronteras med dom när man sover också? Ensamheten är inte borta, även om den inte är ständigt närvarande. Jag är fortfarande kär. På något konstigt sätt är jag det. Sedan finns det en djup känsla som sträcker sig förbi även det, som liksom är viktigare. Jag tänker inte förklara det närmre här. Jag har redan sagt för mycket.

Jag tänkte säga att jag hoppas nästa år blir bättre än det här, men samtidigt kan jag inte säga så. Det här året började underbart på många sätt. Vart det senaste halvåret tagit vägen vet jag inte riktigt. Och hösten...vilken dvala. Jag har inte varit som i dvala, tvärt om, men när jag tänker tillbaka på det. Vissa delar av sensommaren och den tidiga hösten orkar jag inte tänka på överhuvudtaget. Mitt i all grå gegga har det funnits små värdefulla ljuspunkter, men så glider tankarna in på de där ögonblicken då man inte förstod någonting och då det bara gjorde jävligt ont. Det är så dumt att tänka på det, men det är väl samma sak som att man med skräckblandad förtjusning eller fascination tittar på en olycka eller ännu mer basic, trycker på blåmärken fast man vet att de gör ont. Det sysselsatte jag mig med redan när jag var liten. "Doooooont!" sa jag, pekade och tröck. På tal om det har jag ett konstigt och väldigt ihärdigt blåmärke på insidan låret. Måste vara cykelsadeln. Det där andra, det är flerbottnad kärlek och saknad tror jag. Fan, jag skulle ju inte säga nåt mer.

Nu sjunger Rufus för mig och jag måste sätta lite fart om jag ska hinna göra lite viktiga grejer innan jag sticker till Stockholm. Förövrigt vill jag slå SJ på fingrarna med något hårt. För det första för att lågtrafiktaxan är borttagen och för det andra för att det knappt finns några biljetter till humana priser hem till jul. Skämmes ta mä faan! som han sa den där Robinson-mannen. Typ Errol.

Problems

Jag har haft lite problems med bloggen men nu kan jag i alla fall se den efter att ha grejat lite. Det här inlägget blir lite som ett testing testing. One two, one two. Soundcheck.

Kvitto

Jag brukar komma hem med alla möjliga kvitton i behåll, även sådana där jag köpt en penna för tretton spänn eller en lunchsallad för fyrtio. Nu har jag köpt ett par skor för ett fyrsiffrigt belopp och kvittot det är spårlöst borta, fast jag vet att jag la ner det i väskan (för att det var säkrare där än i påsen). Är det inte konstigt? Nu har jag planer på att behålla skorna och jag hoppas att dom inte går sönder. Men ändå, det gör mig nervös. Och såna dyra grejer ska man liksom ha kvittot kvar på.

Skorna föll jag pladask för. Det är lite höga kängor/stövlar. Lite skum form på själva foten men där är dom rätt stadiga. Skaftet är mjukt och sladdrigt. Som många skor är dom lite fodrade upptill och noll nertill. Varför? Det är ju om tårna jag fryser om jag fryser...inte om vaderna. På vaderna kan jag ha knästrumpor eller strumpbyxor eller whatever om det skulle knipa. Dom är rätt skitsnygga i alla fall (skorna, inte vaderna) även om dom kanske inte gör sig allra bäst till de gamla orangea mysbyxorna jag lallar runt i här hemma.

Nu ska jag lyssna på Tingsek på P3 Live för det har Hannapanna sagt.


Uppdatering: Blogger har krånglat och därför har jag inte kunnat publicera det här förrän nu. Kvittot återfanns dock. Vikt och skrynkligt under min iPod.

Ernst

Veckans Ernst har ju varit lite frånvarande ett tag. Det beror på att Ernst åkt på semester. För att hämta lite inspiration och så. Han är snart tillbaka.

Den kärleken, den kärleken

Jag hittade gamla kärleksbrev. Eller mail typ, men det låter inte lika romantiskt. Men hey, jag är ju romantikdödarn så vad spelar det för roll? Scheisse i alla fall. Scheisse, sa jag!

Men jag åt sushi till lunch idag. Det var bra.

Simple Man

Jag blev lite kär i Lynrd Skynrds Simple Man i somras. Vet inte riktigt vad det var men den gick varm. Den finns i soundtracket till filmen Almost Famous som jag är barnsligt förtjust i. Alldeles nyss spelades låten i Sopranos. Tony körde upp bilen på en sunkig uppfart och en blondin har precis gett honom en rejäl avsugning. Carmela är i Paris. Klipp. Snubbarna han har affärer med slår ihjäl mannen som ertappats som bög. Låten figurerade bara lite men det kändes lite onödigt. Hands off!

Biljetter är bokade.

Nu ska jag stämma gitarren och sen ska vi se om jag kan spela lite utan att få ett bryt. Long time no see, gitarren.

Lille vän

Välkommen till världen lille vän!

För två dagar sedan bestämde sig Mis pyre för att bekanta sig med världen.

Flin

Jag är så nöjd och glad. Hade jag varit mätt också, och haft vemodet i kontroll så hade det varit nästan perfekt. Hahaha, gah, moahhh! Förut idag var nerverna utanpå, men nu har de hittat tillbaka och bytt plats med känslorna som ligger utan på huden eller i luften runtomkring mig. Jag vet inte var jag befinner mig riktigt, men ikväll var jag bara där. Okej, någon liten avstickare åt nåt håll kanske. Men annars var jag där i nuet och lät musiken svepa iväg med mig. Det och stunden efteråt kan jag leva på länge. Hoppas jag.

En dag kanske jag berättar alltihop.

I och för sig finns det en risk att jag tjatar ihjäl en och annan av er, varesig ni vill det eller inte. Men bloggen är inte riktigt mogen. Inte för den långa varianten. Inte idag. Kanske imorrn. Kanske aldrig.

Sov sött.

Självcensur

Jag skrev en grej inatt som jag hade tänkt "posta" här, men nu vet jag inte om jag ska det. Nog för att spärrar av både det ena och det andra slaget verkar ha släppt på sistone men allt som skrivs nattetid lämpar sig inte för bloggande. "Allt lämpar sig inte för tryck" som man säger. I alla fall inte om man gör anspråk på att ha typ eh...integritet eller nåt.

Vad pretto det blev nu.

Idag har jag tränat för tredje dagen i rad och jag börjar bli något stel. Sedan var jag på filmseminarium och såg But I'm a Cheerleader. Den var bra, och jag skrattade mycket! Nu ska jag nog sova min skönhetssömn (ja, eller hur...) och imorgon har jag först jättemycket att göra och sedan väntar en av hösten största begivenheter (ja, om nån skulle fråga mig alltså...och här är det jag som sköter snacket.)

Åh, jag glömde. Det vankas bäbis på sina håll också. Oliiiidligt spännande är det! Any day now!

Fint

Ojojoj. Jag fick ett så fint litet mail! Det värmde nåt otroligt. I övrigt är hela grejen ganska galen. Eller så är det jag som är galen, men det tror jag egentligen inte. Hihi.

På torsdag är det konsert!

Loneliness

Jag fick ett samtal. Jag blev glad, över att jag fick det och över att få höra den smått otroliga historien. Så fint! Men ensamheten är inte borta, inte tomheten heller. Ibland blir den så påtaglig. Kära kära vännen. Men jag är glad att du finns där.

Och vilken grej alltså!


Can you keep a secret
I'm just as weak as you
Afraid of living without you
Afraid of dying out of love

It's a new thing I have for you
I'm alone, but the loneliness is gone

Somekind of space we live in
Emptiness grows from inside
On our own we are weightless
With you I stand my ground

You'll always be the better half of me
It's a new thing I have for you
I'm alone, but the loneliness is gone

The Loneliness Is Gone - Anna Ternheim

Rastlös

Jag är rastlös!

Och stressad för att veckan snart är slut och jag inte gjort så mycket av det jag behöver göra. Jag är less på det här jävla året nu! Inte för att jag vill ha januari nu men... Jag börjar bli lite frustrerad (igen) känner jag. Konstaterade just att fan vad jag behöver den där konserten. Så in i helvete behöver jag den! Samtidigt är jag så glad att jag just idag inte redan sett den utan har mitt godis kvar. Konserten är utsåld och den kommer bli så bra!

Kanske ska lyssna på Rasta hunden, Rastlös, haha.

Jag har målat naglarna svarta. Det har jag aldrig gjort förut. Mörklila, mörkgrå, mörgröna, mörkröda, mörkbruna men inte svarta. Tjusigt!

Sådär, nu känns det redan bättre.

Den där snön

Jag har haft ganska svårt med att det har blivit vitt och kallt igen. Mest har blåsten varit jobbig, och halkan. Att ena handbromsen på min cykel frusit underlättade inte direkt heller. Meeen, idag började jag så sakteliga vänja mig vid tanken. Både igår och idag har jag känt lite för tidig julstämning hemma inomhus. Även utomhus har den börjat infinna sig när blåsten givit med sig. Idag for jag runt på stan i flera timmar och letade ny vinterjacka och nya vinterskor. Blev inga sådana inköp, dock några andra (knästrumpor, regnställ, sjal och en väst). På vägen hem började jag försona mig lite mer med vädret, även om jag har en del åsikter om snöröjningstaktiken. Har nu kollat på vädret och självklart ska det bli milt nu. Upp till elva grader till veckan. Jaja, då har jag fått smaka på det nu litegrann och så får jag en chans till liksom. Men först blir det väl slask. Jag hatar slask. Skönt om jag slipper kämpa på snö och is till högstadieskolan till veckan dock.

Inatt drömde jag att jag missade två konserter med Anna Ternheim. Utan att gå in på några detaljer kan jag säga att det var riktigt traumatiskt ett tag. Jag tror det handlar om två saker. Dels att jag läste Linda Skugges Men mest av allt vill jag hångla med nån till sent, dels att jag verkligen längtar till Annas konsert om en vecka. Lääängtar!

Amen

Imorse, tisdag alltså, väcktes jag av att det ringde på dörren. Flög upp och lyckades faktiskt få på mig morgonrocken också. Jag hade gott kunnat låta bli att öppna, det var jehovas. Men hade jag inte öppnat hade jag ju undrat hela dagen, och kanske nästa också, vem det egentligen var som hade ringt på. Förmodligen hade jag bestämt mig för att någon råkat trycka fel när de skulle tända lyset i trappen. Hade jag legat kvar i sängen hade jag också missat en, mer eller mindre, underhållande broschyr som liknade "falsk tro" vid en prostituerad kvinna på ett sjuhövdat monster. Illustrerat var det också. Falsk tro, ifall ni undrade, handlar bland annat om sexualmoral som i sin tur mest verkar handla om religioner/samfund som tillåter homosexuella präster och samkönade äktenskap.

När jag berättade om det hela för Em så tyckte hon att jag varit lite otacksam som inte hade böjt på nacken, sträckt fram handen och mottagit frälsningen. Hon tyckte också att jag gott hade kunnat passa på att samtidigt bekänna en synd eller två (så kanske jag minimerat risken för återbesök). Det kanske ligger något i det.

Har aldrig haft besök av dem förut, men förra sommaren hälsade Livets Ord-polarna Bibelcentret på när jag var hemma hos päronen. En söndag mitt på dan och solen sken. Jag njöt av en välbehövd sovmorgon. När det ringde på dörren väntade jag först på att brorsan skulle öppna. När det inte hände slängde jag på mig gammelfarfar Teodors gamla morgonrock som var lagom åt mig när jag var 17 men som nu är lite liten (och sliten, tack vare att jag gillade den när jag var 17). Mitt långa hår såg ut som ett skatbo och hur jag än bar mig åt fick jag det liksom inte ur ansiktet, mittbenan var ur fas. Jag öppnade dörren och kisade mot solen. På bron stod en liten rundlagd man och undrade om jag visste att det snart skulle skapas ett paradis på jorden. En bit bakom honom stod ytterligare än man. De såg båda rätt förskräckta ut över min uppenbarelse och tackade snabbt för sig, efter att ha kommenterat att jag nyss verkade ha vaknat, och backade en bit innan de gick. Inte heller de presenterade sig med vilket samfund de kom ifrån. En liten broschyr i bästa amerikansk stil med paradiset i form av tyrolervilla, äng, barn och rådjur fick jag dock. Med tanke på deras uppsyn lär de nog inte återvända. Jag måste sett ut som skökan själv!

För sisådär ett och ett halvt år sedan försökte en före detta kursare frälsa mig (eller något). Gud hade talat till honom om mig i varje fall. Efter att han tänkt på mig i en bön! Jag arbetade till en början efter tre teorier. Den första var att han var kåt på mig. Den andra var att han trodde att jag var flata och ville bota mig. Den tredje var att jag rent allmänt verkade vara en förtappad själ i behov av lite frälsning. Vi läste en delkurs i genusteori tillsammans och en stor del av den handlade om sexualitet, så han hade det inte lätt stackarn! Det var några månader efter det som gud och han hade haft ett snack om mig. Summan av kardemumman är att killen numera är ganska skraj för mig. Teori ett, som redan från början var minst trolig, kan nog alltså definitivt strykas. Jag funderar på om jag borde ha skickat jehovasflickorna med tillhörande morsa till honom...