Fäärdig!

Äntligen! Uppsatsen from hell är inlämnad. Nu inväntar jag bara seminarium.

Snart, snart!

"Det är ingen tvekan om att denna uppsats är släppbar (om du nu hade funderingar på det!). Den är välskriven och sammanhållen och en glädje att läsa!"

Snart är den klar! Det är en hel del fixande kvar fortfarande, sånt där sista jobbigt pill. Men jag känner mig lättad. Maratonet natten mot fredag kändes verkligen som kulmen på slitet, som sista jättejobbiga grejen att komma över. Men jag var fortfarande väldigt nervös över kommenterarerna, och jag skäms fortfarande lite över vissa delar i uppsatsen. Mailet jag fick av min handledare började med citatet ovan, men sen förstås förslag på åtgärder. Men det känns bra nu. Jag är lättad. Men fortfarande stressad och nervös över om jag verkligen hinner få en seminarietid. Min handledare vill ha uppsatsen om en vecka igen, med andra ord en vecka innan terminen slutar. Vore så skönt om allt var klart och poängen införda innan sommaren. Min tilltänkta opponent vill ju helst ha ut sina poäng också...

Nu ska jag gå och handla mat, äta, skriva lite mer och sen kolla på Extreme Home Makeover.

Och förresten, min St. Paulia blommar igen! :) Jag har inte så gröna fingrar, så det är stort.

Bootlegs

Den senaste veckan har jag lagt vantarna på två bootlegs från konserter jag varit på. Det är såna bootlegs som är roligast. Först fick jag LW på Göta Lejon 011029 från fröken N. Den visste var den satt. En enorm konsert. En turnépremiär var det visst. Första gången jag var på Göta Lejon. Första gången de körde konsert där på väldigt länge. Stället kokade verkligen. Lasse skulle ta ledigt sedan. Fast jag såg honom en månad senare på Katalin, med FrkMia. Vissa saker blandar jag ju ihop med andra gånger där, men jag kommer ihåg den här tydligt. Första gången jag träffade darling K. också. Den infamösa dissningen i den mörka Stockholmsnatten. Vad lite jag förstod. Vad mycket som var på gång. Vilket jobbigt år det var, och nästa också. På många plan. Mycket bra och mycket nytt, men mycket jobbigt. Händelserikt. På ett sätt. Konserten, som jag var på med H. och co. var i alla fall helt underbar.

Den andra bootlegen då? Jo, från samma tid i mitt liv. Från sommaren efter. Kent på Kalas. Turnéavslutning i Stockholm 020802. Bra spelning var det. Kavalitén på bootlegen är dock sådär. Svårt med utomhusspelning och så. En varm kväll var det. Mycket spänningar. Både bra och dåliga. Dom dåliga eskalerade framåt natten. Någonsin varit i stort sett ensam inne på Centralen efter stängning för övrigt? Det första problemet löste sig turligt nog. Och jag brukar tänka på dom där transorna när jag går förbi 7Eleven. Det stora problemet kulminerade dagen efter och det var ingen höjdare alls. En krävande helg. En del bra, massa jobbigt. Kent hörde till det bra. Kul att höra det igen, även om det inte är samma sak som med Lassebooten. Inte alls.

Det känns så längesen alltihopa. Det var längesen. Men ändå. Och jag hade inte velat vara utan det, även om en del kunnat gjorts annorlunda. Så är det ju alltid.

Dagens skratt

Jag rör mig vidare genom uppsatsdimman och hoppas att det inte blir slitigare än natten som var. Skrev till fyra. La mig halv fem. Solen gick upp och jag kunde inte sova. Kollade på nån komedi och på lite Baywatch. Somnade klockan sex med solen i ögonen.

Tänkte bidra med ett citat av Sundsvalls Tidnings nöjesredaktör. Ganska ofta stör jag mig ganska mycket på det han skriver. Men han har en och annan poäng ibland, speciellt när det gäller utbudet av livemusik och så. Här kommenterar han Gatufesten. En och annan bra artist har de lyckats få till, men de borde kanske snegla lite på Yran när det gäller nyskapandet liksom. Fast i år var det ju knappt att det blev nån Gatufest på grund av att festivalgeneralen själv verkar ha uppenbara problem med att hålla i pengarna i sina samtliga företag. Men dom har varit mer än lovligt sega med artistbokningarna i år. Även om jag nu är jävligt nöjd över att Lasse och Ternheim spelar på samma dag så jag får se dem. :) Men det skulle ju inte ha suttit fel med Laleh, Ane Brun och annat spännande. Sånt jag inte har koll på också liksom. Jag menar, Gatufesten har ändå ett hyfsat rykte så varför inte utveckla det och snegla lite på Yran istället för att låta den förfalla till vilken sketen stadsfest somhelst.

"Samma dag som Storsjöyran avslöjade att de bokat Dizzee Rascal och Phoenix kom ett meddelande från gatufesten. Som hade bokat tre dansband. I går blev det klart att soullegenden Solomon Burke kommer till Yran också. Vad gatufesten ska svara på det är oklart. Mitt tips är Niklas Strömstedt."

Hahaha.

Litet psykbryt

Jag är fortfarande sjukt stressad. Tog en liten paus igårkväll för sushi och film om en gräsodlande tant. Skönt med cykeltur också. Jag var helt väck i huvudet. Kom hem och jobbade någon timme till. Kände att jag var på bristningsgränsen till något och tog en dusch, men det hjälpte inte. Ett litet femminuters psykbryt gjorde dock susen. Eller det släppte ut lite stress i alla fall.

Nä, slut på paus. Dags att återgå till diskussionen om de norrbottniska männen. Jag kräks på den snart.

Stress

Jag är skitstressad. Uppsatsen måste bli klar, och det fort. Norrbottensfallet tar sån tid att arbeta sig igenom. Så många personer, så många infallsvinklar att ta hänsyn till. Och texten måste omarbetas när allt väl är på plats, eftersom jag började lite bakvänt. Bara jag blir färdig med Norrbotten kommer det att kännas som en befrielse. Fall II är betydligt enklare och tydligare.

När jag blir stressad får jag svårt att fokusera och koncentrera mig. Det tär på dygnsrytmen och jag måste försöka skjuta allt annat åt sidan. Jag behöver inte onödigt mycket att tänka på. Men vem gör det? Vissa verkar stänga av (och ute) helt per automatik när dom blir stressade. Jag kan inte riktigt göra det. Vissa saker förfaller förstås, men jag hittar hundra nya saker att engagera mig i också. Och jag kan inte sluta bry mig. Simultanförmågan fungerar bara till en viss gräns. Eller som jag sa för ett tag sen "jag kan inte gå och prata tuggummi..."

Vad vill jag ha sagt?

Jag vet inte riktigt. Eller kanske. Men inte hur. Skitsamma. Jag är sanslöst stressad.

Ett lingonris

Ett lingonris som satts i ett cocktailglas. En sån vacker röst. Hon var så vacker, och rätt rolig. Hon verkade så cool, Monica Zetterlund. Ett sånt tragiskt slut.

Tjena! Läget?

Kom ut från affären och hade precis stoppat ner kvittot i kassen och kollade neråt gatan. Då hör jag ett "Tjena! Läget?" från höger och vänder mig om. Där står en man jag definitivt aldrig sett tidigare i hela mitt liv. Nej, han är ingen kursare, kanske tar han mig för någon annan? Jag går närmare och börjar lite försiktigt "Jorå...men...nu kopplar jag inte riktigt? Jag tror inte jag känner igen dig." "Nä, jag är okänd" svarar han. Min naturliga reaktion "va?" infinner sig. Han skyndar sig att säga att han är okänd, att vi inte träffats förut och att han brukar heja på okända för att han inte känner så många här i stan. Jag sa nåt om att jag trodde att jag inte känt igen någon, skrattade lite och sa "ha're bra!".

Det är ju inget fel i att ta kontakt med människor man inte känner, och man kan få sig en tankeställare över hur man reagerar när det väl händer. Jag tänkte att han nog var väldigt ensam och olycklig, eftersom han sa så som han gjorde. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att det bästa sättet att få kontakt med okända människor kanske inte är att heja på dom som om man känner dom, och det när de tittar åt ett helt annat håll. Att prova att hänga lite vid hyllorna i affären kanske kan vara mer lyckosamt än att hänga i cykelstället en bra bit från ingången. Eller att prata om vädret i nån kö. Vad somhelst verkar bättre än att heja på folk på ett sätt som om man kände varandra. Det slutar ju bara med att personen ifråga (i det här fallet jag) känner sig dum. Det bäddar ju inte för några vidare kontakter. Och att dessutom sen liksom ursäkta sig och dra sig ur genom att säga "nänä, jag är okänd bla bla bla" känns ju också lite skumt. Jag tyckte han verkade skum hela han.

Jag försöker förlika mig med att ani-roadtrippen är off, det är lite tufft. Det är officiellt nu på både RBR och Rockparty. Och den brutna foten i sällskapet är inte riktigt upplagd för en festival egentligen, speciellt inte utan Ani. Fotjävel. Handledsjävel.

Imorgon ska jag opponera på en uppsats om heteronormativitet i arbetslivet, eller mer om uppfattningar om det faktiskt. Måste koncentrera mig på det ett tag till... Fast först ska jag laga mat. Efter imorgon blir det hårdkör med uppsatsen. Fick ett mail från min handledare idag som påminde mig om att det brinner i knutarna. Jo tack, jag vet.

På återseende.

Faans helvetes jävla skit

Righteous Babe Records regrets that Ani DiFranco has been forced to cancel her June 2005 European tour. A current medical condition prevents her from touring and doctors have prescribed a two-month hiatus from all performing as mandatory to her recovery. Ani plans to get back on the road in the US in mid-July, as previously scheduled.

källa: flemingartists.com

Valborg

Trevlig Valborg, men smått bisarr emellanåt.

Startade med sillunch. Sedan följde champagnegalopp med massor av champagne både innuti och utanpå. Jag headbangade en del och lider fortfarande efter sviterna. Ingenting jämfört med L. dock som bröt sin fot. Inte av att ha headbangat dock, utan efter en brottningsmatch på gräset. Jag ingick i patrullen som fixade kryckor. Mitt i röran fick jag ett sms från S. som talade om att hon gift sig och att de var påväg till Paris. Det ögonblicket var det mest surrealistiska på länge, med tanke på alla omständigheter. Efter grekiskt käk begav jag mig till L. nr 2 och hängde lite samt intog mer alkohol. Vi gjorde ett försök att gå ut på ett civilt ställe men det var sån kö överallt så vi gick hem och sov istället.