Släpp fångarne loss det är vår!

Äntligen är våren här, lagom till Valborg! Själv drar jag från stan faktiskt. Första gången sedan 1998 som jag inte är här. De sista åren har det inte firats så mycket men ändå. Jag tänker tillbaka på tidigare valborgar och ser rejäl fest, nationer, antiklimax, spontana förfester, konstiga fester, sillunchar på balkong, brutna fötter, sol, regn, blåst, grillning, skräp, avslagen fest, eftermiddagspizza, walk of shame, mer antiklimax, antifirande på penthousebalkongen, trevliga middagar och även minst ett totalignorerande av valborg efter att faktiskt ha jobbat den dagen.

I år drar jag hem till päronen eftersom jag ärligt talat inte har något bättre för mig. Då passar jag på att träffa dem lite och eftersom pappa ändå har ett ännu inte helt tillfrisknat ben så ska jag passa på att göra lite nytta också på tomten och i garaget.

Idag har jag hjälpt E. att flytta och därmed även flyttat en del av mina egna saker. Fy fan vad mör jag är! Nu ska jag vila tio minuter innan det är dags att tvätta.

Frågor & svar

Istället för ett surt inlägg om tillvaron som blöt yllefilt använder jag idag förtryckt mall.

1. Har du lätt för att få nya vänner?
Både ja och nej.

 2. Om du har barn, har du något genomtänkt plan för hur du ska uppfostra dina barn?
Har inga barn och fan vet om det någonsin blir några heller.

3. Har du gjort något som än idag får dig att vilja gömma dig bakom en skämskudde size BigBoy? Om du vågar får du gärna berätta.
Jo nog har jag det, och jag skäms och har skämts för saker som egentligen inte är så stora. Jobbar numera på att glömma sådant så fort det inträffat så jag tänker inte leta i minnet.

4. Vilken bok från barndomen minns du bäst?
Jag läste otroligt mycket som barn, och innan jag kunde läsa fick jag åtskilliga böcker lästa för mig, så det är omöjligt att nämna en enda bok.

5. Vad var du rädd för som barn?
Läskiga saker i mörkret, även om jag inte var direkt mörkrädd. Gläfsiga hundar. Vet inte om jag var särskilt rädd av mig, däremot hade jag väl periodvis något slags separationsångest som ju måste bottnat i någon rädsla.

6. Vad tycker du egentligen om Håkan Hellström?
Jag älskar hans musik, men det tog några år att komma dit.

7. Nämn en film du sett mer än 2 gånger.
Almost Famous

8. Hur många bh:ar har du?
För få som jag använder. Att vara tjock och samtidigt ha stora bröst gör bh-inköpen svåra, bl.a. för att utbudet är mycket begränsat.

9. Vilken kaka är godast i hela världen?
Banankaka, drömmar, kolakaka och en viss typ av syltkaka tar sig till final i alla fall.

10.Vad gör du helst en helt oplanerad lördag?
Sover länge, lyssnar på musik, träffar nån kompis, dricker vin, snackar skit.

11. Om du bara fick lyssna på en grupp/artist i hela ditt liv, vad skulle du lyssna på då.
Anna Ternheim

Verklighetsflykt

Jag är trött, ledsen och irriterad alldeles för ofta just nu. Riktigt grinig känner jag mig emellanåt. Jobbet tär, fast det liksom är helt okej och jag tycket det är kul att gå dit. Det är den allmänna stämningen och den sedvanliga ovissheten som får mig att bli låg. Jag får sköta mig själv och köra mitt race, till skillnad från periodvis förra året, och det är så jävla skönt. Men det är så mycket annat jox på jobbet nu. Alla är osäkra inför hösten och det är för mycket saker som inte fungerar. Vissa hanterar det bättre än andra. Som jag skrev igår så vill jag inte ha nån annans jävla ångest i form av små utfall. Den här tiden på våren är en av de perioder som är riktigt krävande på jobbet, rolig och ljusnande men samtidigt riktigt stressig. Sommaren närmar sig på gott och ont. För mig så innebär det ju också att det strax är slut på det roliga och läge att söka jobb igen.

Och vintern håller sig kvar till varje pris. Det är vår men det snöar. Snart är jag utan jobb och lägenhet och det stressar mig. Eller kommer snart att stressa mig i alla fall. Ge mig en och en halv miljon eller tio extra köår i bostadsköerna och det hela skulle vara löst!

Jag behöver mer verklighetsflykt. Och kärlek. Verklighetsflykt och kärlek!

I onsdags stod Ane Brun för verklighetsflykten. Nu lyssnar jag på Ternheim från i januari och drömmer.

Känsligt

Jag orsakade en liten scen i personalrummet idag. Ja, eller min kollega gjorde. Samma jävla diskussion med samma jävla insinuationer och tvetydigheter till lunch på sistone. Jag pallar inte! Försökte hålla mig borta från diskussionen men misslyckades. Uppfattas säkert som dryg men det stora problemet verkar vara att kollegan tar det personligt och känner sig ifrågasatt, vilket gör att hon blir defensiv, inkonsekvent och jävligt självcentrerad. Hon stör sig på sättet jag ställer frågor och använder motargument. Jag uppfattar henne som en såndär person som tycker att den är så tolerant men i själva verket inte riktigt är det.

Det är nog annat också som ligger under ytan. Hon ser mig som ett hot tror jag, rädd att jag ska ta något ifrån henne. Vilket bara är löjligt. Vem är det som är visstidsanställd egentligen?

Jag frågade i alla fall henne vad som hände, varför hon reagerar som hon gör, varför hon lägger ord i munnen på mig. Jag var lugn men sjukt irriterad. Har mailat henne också. Jag vill inte behöva titta efter vem som äter lunch innan jag gör det men jag är så sjukt less på att hamna i hennes diskussioner. Och imorrn orkar jag fan inte.

Alltså, folk!

Igår

Ane

Imorgon (idag) ska jag se Ane. Vacker musik, vackra Ane.

Klägg

Avslutar surmåndagen med att rensa avloppet i tvättstället och duschen. Jag har inte gjort det sedan jag flyttade in och det har nått the point of no return.



Tips: Googla inte "äckligt".

Mods

För ett tag sedan köpte jag Stefan Jarls modstrilogi. Jag har tänkt göra det i sådär tio år. Jag hade inte sett filmerna innan. Möjligtvis att jag sett den första filmen för så längesedan att jag glömt bort den. Igår och idag har jag så sett De kallar oss mods (1968), Ett anständigt liv (1979) och Det sociala arvet (1993) två gånger. Varför två gånger? Jo, först en gång och sedan en gång med kommentarer av Stefan Jarl och Kenta. Kommentarerna ger en oerhörd fördjupning och så värdefullt att de gjorde innan Kenta dog 2003, även om det mest är Jarl som har kollen på detaljerna. Sedan såg jag även den korta Epilog.

Filmerna är ju klassiker och fantastiska på så många sätt. Människoödena, tidsdokumentet, ungdomskulturen, stockholmsbilderna och det nyskapande regisserade dokumentärfilmandet. Visst gör de ont att se dem, man blir riktigt berörd.

Allt började med att Stefan Jarl lärde känna tonåringarna och polarna Kenta och Stoffe (Gustav) inför en dokumentärtv-serie 1966. Det ledde sedan fram till filmerna. Allt detta ägde rum i de där sista åren av sextiotalet då det hände så mycket i samhället. Det var ungdomsrevolt och politisk revolution i luften. Stockholm växte och nya förorter byggdes samtidigt som de gamla slitna klarakvarteren jämnades med marken. Droger blir vanligare och vanligare, nya sorter väller in över gränserna och allt verkar passera det då nybyggda Sergels torg. Det är där Kenta, Stoffe och "modsen" hänger. Bor gör de i rivningskåk i gamla Klara. Hos Jarl faktiskt, som förbarmar sig över dem. Den nya tiden i kombination med mer eller mindre miserabla uppväxtförhållanden gör att det går riktigt åt helvete för de flesta i de här kretsarna under sextio- och sjuttiotalen. Hemma hos Stoffe var toaletten sönderslagen och som liten fick han försöka göra läxorna i skogen, för hemma var det ju bara ett jävla liv. Jarl och Kenta pratar om 500-600 mods och max tolv överlevande till 2000-talet. De ville något annat. Inte var det att dö men det var det de gjorde, som flugor. Folkmord, menar Jarl.

Det var arbetarklassens barn som offrades i ett samhälle där man inte riktigt visste vad man skulle göra med läget. Riksdagen höll vid den här tiden till vid Sergels torg medan ordinarie riksdagshus renoverades, men oftast var det enklast att bara låta "slöddren" överdosera på T-Centralens toaletter. Så småningom blev det dock till ett så stort problem att toaletterna togs bort. Idag finns inga toaletter i Stockholms tunnelbana. (Vet förresten att jag sett en fin dokumentär en gång om kvinnorna som städade och tog betalt på T-Centralens toaletter. Undrar om den går att få tag på?) Tidigt gjordes försök med att dela ut droger gratis till de tyngsta narkomanerna. Tanken var att knarket inte skulle sprida sig utan att de skulle hålla sig för sig själva. Självklart gjorde det bara saken värre.

De kallar oss mods fick ett enormt mottagande och i ett romantiskt skimmer blev killarna, framförallt söte Stoffe, idoler. Till andra filmen hade Kenta och Stoffe glidit ifrån varandra. Kenta hade blivit pappa, tillsammans med Eva som först var Stoffes tjej, och Stoffe hade börjat gå på heroin. Under inspelandet av filmen dör Stoffe av en överdos, och då har även han hunnit bli pappa. Ett anständigt liv är en smärtsam film. Den gjorde också ett enormt intryck. Olof Palme pratade om den i pågående valkampanj. Han hade väl ändå hajat vad det här handlade om. Det handlade om "hans" arbetarklass. ("Hans" därför att även om Palme själv kämpade för arbetarklassen så kom han ju själv från en helt annan bakgrund.)

Tredje filmen, Det sociala arvet, är tillägnad modsens barn. Jarl hade förutsatt att det skulle gå åt helvete för dem men de verkar ha klarat sig fint. Filmen handlar mest om Kentas son Patrik, och om Jajjes (en av de andra modsen) dotter Carina. Carina kommer in som ett substitut, men ett mycket lyckat sådant, för Stoffes son Janne. Janne är bara 14-15 år och bor hos fosterfamilj i Småland, hans psykiskt sjuka mamma har hotat Jarl till livet. Jarl beslutar sig för att Janne är för ung för att ta ett beslut om att medverka. Visst har de sina issues, barnen, men tack och lov verkar det ha gått bra för dem. För Patrik tack vare en hyfsat stabil mamma och en Kenta som i alla fall ibland finns där och som lät missbruket stanna vid alkohol och hasch. För Carina och Janne tack vare att de fosterhemsplacerades.

Ja det finns mycket att säga om filmerna såklart. Jag gillar dem, de är snyggt gjorda. Den första är fantastisk för tidsandan, stockholmsvyerna och den positiva känsla som trots allt finns i början. Den andra är fantastisk för att den är så vidrig men viktig, för att den gör så ont. Den tredje för att den knyter ihop och ändå visar att barnen klarade sig. Se om ni inte redan sett! (Hela första filmen finns på youtube i ett enda klipp i alla fall.)

Jag har planer på att använda De kallar oss mods i undervisning framöver, den gång jag får min drömkurs om ungdomskulturer. (Må det hända någon gång under mitt yrkesliv i alla fall.) Ett anständigt liv skulle jag nog tveka inför att tvinga någon att se. Det skulle bero väldigt mycket på vad det var för grupp.

Den här typen av dokumentärer älskar jag. Nu hoppas jag bara att boxen med Rainer Hartlebs filmer om "jordbrobarnen" snart går att köpa igen. Det är nästa svenska dokumentärprojekt, med skillnaden att där har jag redan sett alla.


Introt till De kallar oss mods, filmat med fisheyeobjektivet Stefan Jarl hade provlånat under förespeglingen att han skulle köpa det.


Stoffes låt till lille sonen Janne.

Folk

Var på konsert med två kompisar. I garderobskön såg jag en gammal dejt som jag glömt namnet på. Sedan såg jag en kompis som jag passade på att heja på och byta några ord med. Sedan såg jag en gammal flirt/olycklig kärlekshistoria som jag brukar prata med då och då, och på sistone relativt mycket, men inte riktigt iddes vara social med idag. Mest för att jag ville hem och sova. Och han såg nog ändå inte mig när jag såg honom liksom. Ibland i mörk lokal tar det dessutom några sekunder att urskilja olika skäggiga rockers i keps. Jag undrar verkligen vad det var den där dejten hette. Han var förresten definitivt inte rockig och skäggig. Mer poppig och tunnhårig. Johan? Jonas? Peter? Hoppas han inte såg mig. Hoppas speciellt han inte såg mina odiskreta vänner när jag diskret pekade ut honom.

Men konserten var bra. Utom när den var småseg, vilket den oftast inte var.

Påskbord

Påskmiddag hos E & F. Det är bara västerbottensostpajen som inte kommit på plats här. Ja, och så efterrätten förstås.

I köket

Hänger i köket. Fixar middag och laddar för att göra första etappen påskmat inför morgondagen. Ska till E & F på knytispåskmiddag och ska göra en västerbottensostpaj och en inlagd sill. Till efterrätt tar jag med mig glass, maränger och chokladsås.

Katten sover i sängen och jag blir sömnig bara av att titta på henne.

Kräk

Åkte och tränade. Katten sov på sängen. Kom hem och såg att det lilla livet kräkts på mattan. Häromdan var jag så nöjd att hon kräktes på golvet, lättare att torka upp då liksom. Började göra rent mattan bara för att upptäcka att det inte var där hon börjat. Hon hade kräkts i min säng... Så nu tvättar jag täcket. Kommer behöva tjuvköra torktumlaren. Grannarna ovanpå gillar det inte, men vad göra? Påslakanet, och mattan när jag ändå håller på, ligger på balkongen och väntar på en tidig tvättid imorgonbitti.

Katter kräks ju då och då. Hon får väl i sig en del päls men jag undrar om jag inte ska vara bättre på att ta undan resterna av den blötmat hon får på morgonen när den börjar se sunkig ut... Hon äter den nämligen även när den stått framme flera timmar.

Tur det är lätt att få tvättid här!

Kräkkatten...

Påsklov