Juletid

Snart så, om några dagar, är det julafton. Först är det ju årets viktigaste dag förstås: Min födelsedag. Innan dess ska jag hinna städa, handla, baka, rätta och så vidare och så vidare.

Igår sket jag i en seminarieuppgift och åkte till Stockholm och träffade Limpan istället. Vi var på Fotografiska och gick sedan på Söders Hjärta och käkade och tog ett glas vin. Mycket bra.

I fredags spelade jag rösträttsspelet med bokcirkeln. Mycket bra det med.

Nu ska jag diska. Mindre bra.

In i kammarn, efter hammarn

Jag har ont i ena stortån och funderar emellanåt på att göra som Pelle Plutt och dra en spik i fanskapet. Tveksam metod dock så jag har kontaktat vårdcentralen. Det kan man göra via nätet numera, via ett fancy system istället för att maila lite godtyckligt. Så då var jag tvungen att skaffa mig e-legitimation först. Nä, jag hade ju ingen sådan sedan innan eftersom tekniken krånglat varje gång jag försökt. Nu fungerade det dock! Så då ska jag visst få besked om tid inom några dagar då. Den digitala papperskvarnen ska mala lite först. Tåskrället sitter väl kvar tills dess så det är väl ingen brådska. Har jag tur kanske jag till och med får en tid jag kan.

Dagens mission var att hitta min ljusslinga. Har inte använt den sedan jag hade den i ett fönster i min förrförra lägenhet men så hittade jag den i somras när jag flyttade och tänkte jag skulle sätta upp den till jul. Nu är det omöjligt att hitta den! Eftersom jag ville ha med den hit så antar jag att jag inte la den i någon av kartongerna som förpassades till andras förråd. Eller?

Jag hittar den säkert till påsk eller nåt.

The End

Såg just I taket lyser stjärnorna och tycker att den verkligen gjorde boken rättvisa. Den är fin utan att vara smetig, och den känns. Och så tänker jag på att jag har minst en elev just nu som faktiskt lever med en svårt sjuk förälder. De har det inte lätt, kidsen.

På tal om döden så kommer jag att inleda julhelgen med en begravning. Min fasters man dog i måndags efter några år på en demensavdelning på ett äldreboende. Sista tiden har han varit riktigt dålig tydligen. Jag hade ingen egentlig relation till honom så jag sörjer inte. Jag känner ingenting, förutom sympatier och en viss oro för min faster. Jag går på begravningen för hennes skull, och jag hoppas att hon kan resa sig och gå vidare. Det har varit tunga år för henne.

Mina minnen av min fasters man handlar egentligen om tre saker. När jag var några år skulle jag och min faster gå på bio och se Saltkråkan. Vi glömde våra geléhallon hemma. Min fasters man åt upp dem och när jag fick reda på det kallade jag honom för "gottegris", vilket han och min faster tyckte var väldigt roligt. Jag har fått höra det mer än en gång. Sedan kommer jag ihåg att han rökte pipa ibland när jag var riktigt liten. Då satt han i en fåtölj framför kaminen och så luktade det piptobak i vardagsrummet. Det luktade gott. Han hade tatuering på armarna. Den första jag såg som hade tatueringar. Det tredje är det som tagit över under åren. Han var en riktig surkart! Han ser ut som han tänker "Ta mig härifrån!" på i stort sett varenda foto han finns med på. Ibland såg jag honom skratta, men inte var det ofta och när det hände var det kanske nio gånger av tio lite hånfullt. Han gav sällan något om han inte själv tjänade något på det. Trots det var han dålig på att göra affärer, tog alltid för lite betalt när han skulle sälja något, en älskad bil till exempel.

Det är klart att han måste ha haft sina fina sidor. Mina föräldrar seglade med min faster och hennes man en del på sjuttiotalet och jag vet att de hade väldigt roligt. Min faster var tillsammans med honom i över fytiofem år. De reste en hel del medan han var frisk, till Kanarieöarna och Mallorca men även till Israel, Cypern och USA. Strax innan Sällskapsresan spelades in på Kanarieöarna drog de med mina päron på deras första charter. De var på grisfest, men mamma tog med sig pappa på disco istället, precis som tjejerna i filmen tar med sig "giraffen på Tongatonga". Pappa var lika lång och smal som Lasse Åberg, fast hade coolare kläder. Min faster och hennes man tyckte att grisfest var jätteroligt. De hade varit på flera stycken.

Ändå önskar jag så att hon hade valt någon bättre att leva sitt liv med. Någon som hade kunnat vara den hon förtjänar, någon annan än en surkart från en håla i Ångermanland som förmodligen på något sätt var cool i min fasters ögon någon gång på sextiotalet. Han hade cool bil, han hade tatueringar, han var lite äldre än henne och han var ingen svärmorsdröm som henne ex.

Det var en stackars människospillra kvar av honom och jag tycker det är skönt för både hans och min fasters skull att det är slut nu, även om det är ledsamt.