Snorvarmt

Det är snorvarmt ute och jag har svart långklänning och torkar tvätt på balkongen. Jag lyssnar på Kapten röd och äter wok från igår. Jag ska strax leta reda på nåt att ha på mig, svart kjol och rött linne perhaps, och dra mot hufvudstaden för fest hos Limpan i fvåningen. Det är sista chansen att fira att Limpan är tjugonånting. Detta firas bland annat med numera traditionsenlig flytande buffé. Det brukar sluta bra. Jag har dock som ambition att ta sista tåget hem och att inte vara vrålbakis imorgon. Jag måste nämligen jobba. Hade tänkt göra det lite igår också men jag skippade det till förmån för lite rödtjut på balkongen med The artist formerly known as Prospektet. Och ärligt talat, hur kul är det att komma hem från jobbet bara för att sätta sig och jobba? Lika bra att lägga jobbångesten till bakisångesten imorrn och göra två flugor på smällen.

Gotta go! Ha en skön lögardag!

Eder S.

Music like mercy

and half of learning how to play
is learning what not to play
and she's learning the spaces she leaves
have their own things to say
then she's trying to sing just enough
so that the air around her moves
and make music like mercy
that gives what it is
and has nothing to prove

- ani d.

Sol i sinne

Nåväl, solen har lyst på mitt yttre i alla fall. Men insidan mår rätt bra den med tror jag. Jag tog en lång lunch. Ibland måste man göra det även om man har jättemycket att göra. Bland annat hann jag sitta ute på en bänk i solskenet med en kollega och äta en glass.

Dagens arbetsinsats har efter tekniska fixerier bestått i att börja titta på Good Bye Lenin och This Is England. Den senare var roligast för den har jag inte sett sedan augusti. Lenin såg jag i förrgår... Jag har även Babel och Traffic på g just nu och har nyss avslutat Hotel Rwanda med en klass.

Nu rättar jag samhällsekonomiprov. Det är inte jätteroligt. Jag längtar hem till min balkong.

Fucking pride

Den här stan hade sin första pridefestival. Jag har inte haft tid och ork att gå på föredrag, film och annat. Programmet och hemsidan har dessutom inte varit särskilt lättöverskådligt och infon om biljetter inte heller särskilt tydlig. Ikväll skulle jag i alla fall gå på den stora festen tillsammans med två kompisar. Sagt och gjort. Såg grymma artister i form av Strula med Siri, Bunny Rabbit och Mapei. Övervägande delen hiphop alltså. Hälsade på folk jag kände (jättekul), hälsade på folk jag vet att jag träffat (som såg ut som frågetecken) och hälsade på folk jag kände igen och trodde jag hade träffat (såg verkligen ut som frågetecken). Dansade och drack öl.

Sen störde jag mig på folk. Jag behöver inte gå in på alla detaljer men det lämnade mig med en känsla dels av hög ålder men framförallt av utanförskap. Sånahär tillställningar ska ju vara så inkluderande men innan jag gick därifrån var jag bara på dåligt humör. Lite för mycket pinnar i röven och lite för mycket känsla av klubb för inbördes beundran. Det kanske inte är så men jag får ofta den känslan i de här sammanhangen. Och detta trots att det nu var stort och med bra artister.

Innan Mapei gjorde sitt freestylande extranummer varnade de från scenen för nazister utanför. Att tänka på vid hemgång. Jag såg inte en käft utanför men det lägger ju lite sordi på stämningen.

När jag cyklade hemifrån ikväll kände jag mig snygg (i min nya svarta tunika) och glad. Innan jag cyklade hem var jag sur och kände mig irriterad och ensam.

Nu går jag och lägger mig.

Timing is everything

"Vet du vad du har Hedlund?"

Är det så, att tajming är allt?

Men jag då, som är tidsoptimist (och ständigt jobbar på det)?

En vän sa till mig igår att jag var som henne, att det är "rakt in i kaklet med hull och hår" (förövrigt tjusig kombo av två liknelser, varav den ena får mig att tänka på läskiga dokumentärer där dom plockat ut nån hårboll i form av outvecklad tvilling ur nåns arsle eller liknande) med mig precis som med henne. Men jag är ju så seg i starten. Eller är jag det? Jag var aldrig bra på 60 meter på skolgympan. Jag var i och för sig varken bra på sprint eller långdistansgrejer. Jag undrar om jag springer lite ryckigt och knyckigt och sen går fram till kaklet, tittar på det och sen dunkar huvudet rakt in. Utan större ansats liksom.

Det har faktiskt hänt förut, när jag hade mindre säng och så och sov närmre väggen, att jag vaknade av att jag slog pannan i väggen. Inte att rekommendera.

Min hemstad

Och medan jag funderar vidare på det där med orden, eller åtminstone orkar samla ihop några av dem, så bjuder jag på lite Säkert! som gör cover på Wannadies.

Röda naglar

Jag målade mina tånaglar röda någon gång förra veckan. När exakt minns jag inte, och inte heller varför. Ibland måste man piffa till det lite. Först tyckte jag mina fötter såg ut som tantfötter, speciellt när jag barfota vattnade pelargonerna på balkongen. Sen höll jag på att skrämma ihjäl mig själv ett par gånger när jag såg mina bara fötter efter en dag i strumpor. Nu ser jag inte längre att dom är röda. Fast dom är det. Liksom ganska ljust röda, metallic. Ett nagellack jag nog inte kan ha på fingernaglarna om jag inte har enbart svarta kläder. Annars trivs jag nog bäst i svart eller mörklila nagellack. Om jag alls ska ha något.

Jag har funderat på ord idag. Ord. Jag kanske återkommer till det.

Som

Som när snön var djup. När benen var korta och fötterna små. När graningekängorna knarrade mot det vita. När klockan var sent och det var mörkt. När dagen hade varit lång. När man var tvungen att gå själv. När man absolut ville ha det där lilla täcket, den där filten, där och då och inte alls vänta tills man kom in. Knappt visste man vad man ville eller vad man inte ville. Då man stöp omkull på den sträva hallmattan så fort man kom innanför dörren. Den var brungulaktig, svart och röd. Och jag låg raklång i hallen.

Färskt

Nytt nytt nytt. Bra bra bra.

Min fredag

Vaknade och ville bara fortsätta sova, en bekant känsla. Masade mig upp, fick på mig lite kläder och begav mig till en av stans frikyrkor som var lokalen där studiedagens förmiddagsprogram skulle hållas. Man fick macka och kaffe. Pyttemacka. Men jag fick en kollegas macka också.

Eftermiddagen var fri och jag käkade lunch med tre kollegor. Sedan åkte jag hem, åt en värktablett och gick och la mig. Sov nästan en timme och sen kom Limpan förbi för att fixa sig iordning för en fest. Jag satt i mina fula gamla orangea mysbrallor och kollade på när hon paraderade runt i sina röda nya skor med väldigt höga klackar. Jag låtsades att jag var Miss Jay i Top Model men han skulle aldrig ha såna mysbyxor och jag vet inget om att gå i högklackade skor så det föll lite platt.

Delade lite rosévin och sen började jag göra mig klar också. Jag som skulle till Stockholm på fest för att säga hej till systrarna Ö. som varit ute och rest sedan i vintras. Seg som jag var kom jag ju inte iväg så tidigt som jag tänkt och inte var jag synkad med kollektivtrafiken heller. Klev av i Hammarbyhöjden och tyckte att jag hade koll på läget. Jag har ett bra lokalsinne men jag har ett rätt bra självförtroende också så jag gick lite på känn, med den mentala kartan i huvudet (och en lite för utzoomad karta från nätet i väskan). Traskade på i bra fart och kände mig rätt bra med Hives i lurarna och en ny klänning på mig. Tänkte att förr eller senare kommer jag på rätt gata. Sen slog det mig att det inte finns nån garanti för det. Misstänkte att jag fått väderstrecket om bakfoten. Det blir lätt så när man åker tunnelbana.

Vände tillbaka, men tog en annan väg än den jag gått. Såklart. Kom tillbaka till utgångspunkten, tänkte efter lite och pinnade iväg åt ett annat håll. Kom fram till festen och hann stanna där i två timmar och dricka bål och öl samt snacka lite innan det var dags att vända tillbaka mot tåget hem. Fick springa sista biten.

Somnade på tåget, med Martha i öronen. Cyklade hem och käkade en macka och gick och la mig. Helt slut var jag. Somnade med mina kuddar och täcken omkring mig. Flöt bort. Drömde om wrestling. Av alla jävla saker att drömma om.

Det skvalar ute nu. Jag ska gå ut i det där skvalet tänkte jag.

Konserten

I onsdags när jag satt på tåget hem efter konserten hade jag inte lust att sova, vilket jag ofta har på tåg. Jag lyssnade på musik, vilket jag oftast gör på tåg. Jag hade inte heller nån lust att tänka så mycket, vilket jag också brukar göra på tåg. Jag ville skriva nåt så jag tog upp min almanacka, den med bilden på Elvira Madigan som jag är mycket nöjd med att jag satt dit, och skrev lite om konserten. Jag var så trött i huvudet och lite avtrubbad så det blev stolpigt men här kommer undertecknads oredigerade tågtankar:

Bleeding all over you. Martha har släppt ett nytt album och från den inledande låten kommer titeln: I know you're married but I've got feelings too. En mycket bra låt. Det kändes direkt, trots att jag bara hört den en gång innan konserten. Martha har långa ben, jättelånga, och hon sprätter med dem, gungar, stampar, rullar och nästan juckar. Hon slänger med huvudet samtidigt som hennes starka hesa röst fyller Södra Teatern. I första halvan av spelningen blir det många små avbrott för att hon glömt capot i logen, gitarren inte är korrekt stämd eller att hon inte kommer ihåg hur låtarna börjar. Det är turnépremiär men det blir lite mycket för att det ska vara charmigt. "Someone's jetlaged" säger Marthas man och tillika basist i det tre man starka bandet.

Det blir mest nya låtar i början, hon ber om ursäkt och säger att hon är lite trött på dom gamla. Jesus & Mary är en av de nya. Om tryggheten som troende verkar ha att luta sig mot, om att kanske köpa storyn men att i slutänden alltid komma fram till ett nej. Martha har fått en rynka i pannan, en stor som syns på alla foton. "It's not a baby, it's big! But it's a gift! Fuck..." Mot slutet introducerar hon en politisk låt, Tower Song, en sorlig liten sak om just sorgen över irakkriget. Tyvärr påpekar hon att det finns andra som gör politiska sånger bättre, som hennes far Loudon Wainwright. Hon säger att hon är dålig på "temalåtar" men att hon var tvungen.

Mot slutet kommer också lite fler äldre låtar, som Factory till exempel. Mycket bra! Fumlandet från början har kommit av sig. Mer fokus, mer varm i kläderna men också låtar hon spelat hundratals gånger. Jag sitter i mörkret på en av de främre raderna och njuter av den där hesa rösten och hennes speciella kroppsspråk. Försöker ta in texterna från de nya låtarna.

Som extranummer kör Martha såklart Bloody Mother Fucking Asshole. Den är fortfarande vansinnigt bra men exakt hur less är hon på att göra den? Jag hoppas på Ball & Chain men tyvärr uteblir den. You Cheated Me är en av de sista låtarna, en ny låt som också känns bra direkt. "I don't want to point the finger but I can't help it." Efteråt signerar Martha skivor "eller om ni har något annat ni vill ha signerat, I'll sign it!". Jag har ingen skiva och inga kontanter men en schyst urringing. Funderar en stund men inser att jag hinner med ett tidigare tåg hemåt. I med lurarna i öronen och på med nya skivan och Martha är coolare, raspigare och skönare än sin bror Rufus och säkert tuffast i hela familjen. You're married but I've got feelings too.

It's all about the music anyway...

Music like mercy
that gives what it is
and has nothing to prove

Martha

Jag har sett Martha nu och det var finfint. Jag är jättetrött, så trött att Martha nästan höll på att sjunga mig till sömns ett tag. Tror det var första gången på hela dagen som jag satt ner och slappnade av ordentligt. Bäst var Factory och självklart Bloody Mother Fucking Asshole. Sen var det ett gäng låtar från nya skivan som var väldigt bra också, som Bleeding All Over You och You Cheated Me. Lite besviken är jag att jag inte fick höra Ball and Chain. Och eftersom jag tänkt skriva mer ordentligt om konserten imorgon så lämnar jag er med ett litet videoklipp. Gammalt, men bra låt. Och hon är coolare än sin brorsa, alla gånger.

Ledsen

Jag blir ledsen. Det blir liksom inget bra hur jag än gör. Jag trodde det var bra och jag tänkte att kanske kanske kan det bli nåt riktigt bra lite längre fram. Somvanligt hade jag fel och somvanligt har jag arslet bak hur jag än vänder mig. Det känns som mars igen. Tomt, mörkt och det är till och med nollgradigt ute. Nu ska jag ta en dusch. Duschar är meditativa. Och så blir man ren i håret.

Nothing but a heartache

Jag bet mig i läppen, tog mina OH och gick mot en kopiator. Rundade hörnet in mot det öppna klassrummet och hörde raderna "It's a heartache, nothing but a heartache...". Det brukar aldrig spelas musik där. Men nu gjorde det det. Jag bet mig i läppen och fnös åt ironin. Gick in till kopiatorn, tittade på den, blev rädd för den, bestämde mig för en annan kopiator och vände om. Gick igenom samma öppna rum och samma musik igen.

Inga krav

Fick spontant sug efter att höra Lalehs Inga krav. Det är en träffsäker liten historia. Dessvärre hittade jag bara en skruttig youtubevariant. Visserligen från konserten på Debaser Medis jag såg förra vintern men man hör ju knappt texten. Lyssnade lite på Regina Spektor och Ani istället. Börjar bli trött och funderar på att ta en dusch.

Idag var det panerad fisk kombinerat med svampsås på jobbet. Inte en lika träffsäker kombination. Vissa dagar undrar jag vad den ansvarige för kommunens skolmat går på egentligen.

Utför

Det går utför... Saker jag borde kolla upp hos en läkare:

- Mitt högeröga. Dammigt trådigt jox rör sig med viss fördröjning i synfältet, speciellt när det är ljust. Malla säger att hon har glaskroppsavlossning och beskriver det. Känns väldigt bekant så jag googlar. Det drabbar mest medelålders, panschisar och närsynta. Jag är inte nåt utav det. Om jag inte gått och blivit närsynt då också. I och för sig har jag tänkt ett tag att jag ser sämre så.

- Min hud. Dom där utslagen dårå. Som jag nu självdiagnosticerat lite.

- Mina öron/hörsel. När jag ändå håller på... Lite tinnitus sen ett gäng år tillbaka. Inget man kan göra nåt åt i och för sig men det kanske vore schyst att kolla hörseln igen. För nåra år sen var den bra men nu verkar ju kroppen säcka ihop när den närmar sig trettio.

Nu ska jag åka och köpa värktabletter och en trädgårdsspade. (Jag HAR nog blivit panschis.)

Grilla

Det är sommar här nu. För tillfället i alla fall. Idag har jag tvättat, pratat lite med grannen samt torkat tvätt på balkongen (och lite överallt faktiskt) för att den inte hann torka innan tvättiden var slut. Rätt fint att kunna torka tvätt ute men tur att man inte är nån pollenallergiker av större mått för då skulle jag väl dö sen när jag la mig i mina lakan.

Jag har precis varit och handlat, specialbeställd bearnaise bland annat, och ska kasta mig i duschen och sedan cykla iväg till norrbottningarna för säsongens första grillning.

Ringt och grattat min pappa har jag idag också. Han fyller nämligen år. Det slår mig att jag borde ringa min faster också men jag hinner/orkar inte riktigt. Pratade med henne rätt nyligen. Hon fyller också år idag, fast hon är sex år äldre än min pappa. Den tionde maj är för mig förknippat med vitsippor, även om det såklart kunde se lite olika ut på den fronten. Här nere har vitsipporna nästan blommat ut. Häggen blommar, syrénerna knoppar och spireabuskarna blommar dom med.

Näe, mot duschen! På inrådan av Limpan ska jag dock kliva i badkaret försiktigt. Hon var här och grejade lite igår och gjorde rent nåt i badkaret. Efter det skrubbade hon det med diskmedel. Slippery when wet alltså. Hon ville inte ha halkningsdöden på sitt samvete sa hon så det gäller att ta det lugnt. Jag hade en kursare en gång som halkade i ett vingligt badkar och han fick både mer eller mindre kroniska smärtor och depression på köpet. Det känns som något jag klarar mig utan...

Jävla hud!

Jag har utslag i ansiktet som inte ger med sig och som jag tycker är rejält jobbiga. Kring näsvingarna har jag haft de här problemen länge, till och från under många år. För 1½ år sen blev det rejält jobbigt, kanske stressrelaterat. Sen spred det sig till huden runt ögonen och för ett år sen var jag alldeles rödprickig kring ögonen. Var till läkare och fick kortisonsalva. Smörjde för glatta livet eftersom det hjälpte, men jag har smörjt och smörjt och det blir aldrig helt bra. Nedtrappning funkar inte alls. Nu har jag massa röda fläckar kring munnen och på hakan som vägrar försvinna... Jag smörjer och smörjer för gör jag det inte blir det värre.

Har haft annat att tänka på än att passa telefontiderna på vårdcentralen. Och jag hatar att ringa såna samtal...

Så gjorde jag en liten sökning på nätet och snubblade över nåt som mycket väl skulle kunna vara det jag har. Man ska inte använda kortison, alls. Det kan förvärra det hela. Sjukdomen är segbehandlad och när man slutar med kortisonet kan det "tillfälligt" bli värre i nån månad. Jag blir så jävla sur, jag hatar det här!

Dessutom är det nåt jox i mitt ena öga. Nåt som rör sig i mitt synfält och inte försvinner.

Fast jag har spelat lite basket ikväll, eller skjutit i alla fall. Det var nog första gången på tio år som jag tog i en basketboll. Nästan lite läskigt innan. Men det var kul. Skotten jag drömmer mardrömmar om ibland uteblev. Prospektet (det är ett rätt osympatiskt smeknamn men ganska kul) tvingade mig att spela. Sen såg vi Hotel Rwanda. Jippie för filmerna i ämnesförrådet på jobbet.

Men det där med huden gör mig faktiskt ledsen.

Gonatt

Jippie!

Imorgon kommer Hannapanna och Maja hem till Sverige efter fyra månader på vift runt halva jorden och lite till! Och snart kommer Lill-Malin hem från södra Indien också!

Och jag ska åka till jobbet.

And above us only sky

När man bor högt upp med många fönster så kan man ha turen att få se väldigt mycket himmel. Detta är dessutom en platt stad, trots den där åsen. Jag ser moln, jag ser himlen ovanför, jag ser solen som går ner och även hur den reflekterar sig i ett nybyggt hus längre bort. Jag ser fula hus och tråkiga hus men även ett område med alltifrån sjuttiotalsradhus och små tyrolervillor till gamla stenhus och trähus i varierande skick. Jag ser knoppande och blommande trädtoppar. Jag ser lite järnväg. Men mest av allt ser jag bara himmel.

Citaaat

(Meningen är här att man ska höra Gardell säga "citaaaat" och göra en tjusig armrörelse.)

Sara och jag var på konsert igår igen. Mest för att se en gammal kursare/vän spela. Men sen var det en kanadensisk bluesmusiker som var huvudakten. Vi blev väldigt förtjusta i en textrad: "You're not right in the head but I think you're right for me". På flera sätt en skön rad.

Nu ska jag jobba.

Sånt som händer

Sara och jag skulle på konsert igår. Timo Räisänen. Innan gick vi och käkade lite nachos på nation. Alltid trevligt liksom. En öl är ju trevligt också. Två öl är också trevligt. Sen såg vi Timo som var skitbra. Vin är också fint. Ett glas, två glas... I toakön sprang jag på min vän Krirri som jag inte sett på två år. Jag och Sara var i fin form och ville inte riktigt gå hem. Varför inte gå på gayklubb? Ringde Prospektet för att höra var dom egentligen höll till nuförtiden. Han verkade rätt busy. Vi gled dit. Och tänk, dom hade öl även där! Flera stycken hade dom. Klubben ifråga var lika lite värd pengarna som förra året, men den gången fick jag ändå tillbaka för mycket växel i baren. Det fick jag inte nu... Vi hade skitkul! Sällskap fick jag med mig hem också, höhö.

Nu har jag ätit Falu rågrut med smör och dillkaviar och känner att livet eventuellt är påväg att återvända till min kropp som konstaterar att den inte är nitton och inte ens tjugofem längre. En dusch kanske vore en idé? Ska ju på konsert ikväll igen... Fast först lite middag. Och typ ett glas vin, för det är ju trevligt...

Imorrn ska jag jobba en massa här hemma. Och resten av månaden ska jag leva på krossade tomater, tonfisk, potatis och rotfrukter typ. Linssoppa.

Ångest ångest är min arvedel.